Whiskey, brandy, lollipop…

Iceland house on the top!

I går tvingades vi ut i kylan för att ta bilder till årsboken. Reidun (vår house mentor), ville väldigt gärna att vi alla skulle klä upp sig i folkdräkter. Eftersom jag inte har någon sådan sökte jag desperat efter något ‘svenskt’ att ha på mig. Det slutade med att Reidun lånade mig en liten hatt (för det är svenskt?) och att jag svepte in mig i den svenska flaggan. Jadå, vad kan man göra?

fullsizeoutput_911

Jag blundar, men fina är vi (Bild: Elias Lont)

fullsizeoutput_90b

IH 203 ❤ (Bild: Elias)

Ha det!

/ Anna

Nyårsbal och First Aid

Det mesta på RCN går i cykler och man får uppleva många saker som både första- och andraåring. Även i år hade vi en nyårsbal tillsammans med elever från den närliggande gymnasieskolan Dale Vidaregående Skule. Värdskapet skiftar varje år mellan skolorna och eftersom balen förra året ägde rum i Dale var det vi på RCN som stod som värdar. Det kanske låter pampigt med bal, men egentligen skiljer den sig inte så mycket från de dansfester vi har på skolan men jämna mellanrum. Vi klädde upp oss och gick till Høegh (en av byggnaderna på campus) för att dansa och ta bilder. De flesta av eleverna från Dale stod obekvämt vid sidorna och såg på när vi dansade, medan andra försökte hänga med. Jag förstår dem på ett sätt – det tog ett tag innan jag lärde mig att släppa loss och bara dansa.

dsc_0761_edit

Såhär fina var vi! Cristina (Spanien), Isadora (Brasilien), Marta (Italien) och jag.

Vidare hade vi under förra veckan återigen en PBL-week (Project based learning). Förstaåringarna måste genomgå en extremt intensiv vecka med både en första hjälpen-kurs och ett FN-rollspel. Vi andraåringar antingen är med och arrangerar en (eller båda) av dessa två, eller håller på med något annat projekt. Jag har under det senaste året varit med i skolans First Aid Team och var därför en av instruktörerna för första hjälpen-kursen. Det var en otroligt rolig (men utmattande) PBL som varade i tre dagar. Den första dagen innehöll grundläggande och mer generella kunskaper om första hjälpen som ”gruppledare” hade ansvaret för med hjälp av en eller två assistenter. Jag fick vara Alberte från Danmarks assistent. Min uppgift under den dagen var främst att byta sida på presentationen och hjälpa till att demonstrera lyft. (Alltså, jag blev lyft. Vet ni hur liten jag är?) Men det var trevligt.

Den andra dagen hade vi workshops om specifika åkommor och jag hade äran att lära förstaåringarna hur man bör gör vid en hjärtinfarkt. Det var otroligt utmattande. Inte för att presentationen i sig var lång och komplicerad, utan för att jag fick repetera en 25 minuter lång presentation tio gånger för tio olika grupper med fem minuters pauser emellan. Det blev lite tradigt efter ett tag. Men! Den på eftermiddagen åt vi alla i första hjälpen-gruppen middag tillsammans. Jag tror aldrig att tacos smakat godare! 

Under den sista dagen skulle vi sätta förstaåringarnas kunskaper på prov. Dels hade vi lite ”tråkigare” praktiska och teoretiska prov. Men vi hade också olika mer eller mindre traumatiserande scenarier där de fick testa hur det är att göra första hjälpen under stress. Vi fick tillåtelse att skapa de mest dramatiska situationerna vi kunde: ett ”Meth-lab”, ”Hell’s Kitchen” och en bilolycka på steroider. Fejkblodet sprutade! Vi first aiders tyckte att det väldigt roligt – förhoppningsvis tyckte förstaåringarna det också!

img_7941

Vår lojala trotjänare – Anne

img_7946
img_7944

”Brännskador”

img_7947

Jag tyckte nog om det här med sminket lite för mycket…

img_7949

Aaaaaaaahh!!

 

Ha det!

– Anna

Hem

Något som är slående nu när jag befinner mig i den sista terminen på RCN är hur trötta alla andraåringar är på det här stället. Framförallt är det isolationen från den övriga världen som börjar driva oss till vansinne. Väldigt många säger att de längtar hem. De vill bort härifrån och ‘hemma’ är den enda platsen de känner till som ett alternativ. Jag kan inte förneka att jag har längtat bort. RCN är krävande och ibland kvävande. Bergen tycks ibland krypa sig närmare och närmare och driva oss allt längre ifrån all typ av civilisation. RCN är som ett alternativt universum. Omvärlden påverkar oss inte särskilt mycket och det som sker här har inverkan på någon annan.

I början gladdes de flesta av att vara hemifrån. De ville slå sig lösa från sitt tidigare liv och visa att de kunde stå på egna ben. Vid det här laget har den poängen redan blivit bevisad. Vi kan klara oss utan våra föräldrar och den tryggheten våra forna liv bar med sig och vi har insett att det inte är så himla spännande. Nu verkar hemma plötsligt spännande. Deras andra hem har blivit den gråa vardagen. Egentligen är det kanske den gråa vardagen folk alltid kommer att längta ifrån. Rutiner är bra, men efter ett tag blir vi uttråkade. På många sätt befinner jag mig i något jag trodde skulle vara ett paradis, men även det blir tråkigt efter ett tag Ingen tillvaro är perfekt – vardagstristessen smyger sig på och förgiftar ens upplevelser. Jag vet inte om man någonsin kan leva – och trivas – i en tillvaro som är ständigt spännande. Kanske är det något jag får lista ut.

Under jullovet kom jag iallafall till ett antal insikter. Under en längre tid har jag dragit mig från att söka in till olika universitet. Trots de stora möjligheterna jag efter UWC kan ge mig, har det tagit emot att nu söka in till någonting. Lusten och nyfikenheten kring framtiden är liksom borta. Jag tror att jag nu förstår varför jag känner mig så. Det är något som drar mig tillbaka och lockar med att komma hem. Hem till västkusten. Hem till min familj. Ännu är jag inte riktigt ‘färdig’ med den platsen och den upplevelsen som är ”hemma”.  Till hösten har jag planerat att åka hem till den svenska västkusten, jobba och plugga spanska. När vardagen återkommer till mitt forna hem kommer den glorifierade bilden troligen försvinna. Visst, det låter kanske tråkigt, men på ett sätt är det mitt mål med min paus. Jag måste helt enkelt tröttna på att bo hemma innan jag kan gå vidare. Jag vill återigen känna mig exalterad över tanken om förändring. Om jag känner mig själv rätt kommer det inte dröja länge innan den känslan infinner sig. Då kommer jag vara redo att ta beslutet – vad ska jag göra härnäst?

Det enda jag just nu vet är att Iceland House 203 på RCN kommer att vara mitt hem till den 20:e maj. För varje dag som går uppskattar jag mitt rum mer och mer. Cristina, Nour, Embla, Precious och jag har blivit som en liten familj. Alltför ofta sitter vi uppe länge och pratar, trots att vi har något viktigt att göra dagen efter. Jag känner mig lika bekväm på mitt rum på RCN som jag känner mig hemma hos min familj. Antagligen kommer de vara dem (och mina andra vänner, såklart) som jag kommer sakna mest när jag väl tar studenten. Just nu ser jag inte fram emot det, men jag är ganska säker på att jag kommer glädjas när den dagen väl kommer.

dsc_0333dsc_0406dsc_0445dsc_0352img_7923

Ha det!

/ Anna

Tredje terminen

Den tredje och fruktade terminen börjar nu gå mot sitt slut. Snart har jag bara en termin kvar. Tidshoppen på den här bloggen är under all kritik. Till mitt försvar är IB en tidskrävande syssla. Vi får ta en liten snabb recap över allt det som har hänt den här terminen.

Att starta i år var naturligt nog mindre dramatiskt och omvälvande än förra året. Mina vänner och rutiner är mer eller mindre de samma – jag vet mycket väl hur jag ska förhålla mig till livet på RCN. Självklart är det saker som har förändrats. Jag har flyttat upp en trappa, fått ett nytt hörn och nya rumskamrater. Numera bor jag tillsammans med andraåringarna Cristina (Spanien), Precious (Swaziland) och förstaåringarna Embla (Norge) och Nour (Libanon). Hittills har vårt rum varit helt underbart.

img_7320

Så här (fast lite stökigare) ser mitt hörn ut i år

För oss andraåringar är det den akademiska bördan som varit tyngst. IB har letat sig in i varje vrå av våra liv. Under den här terminen har vi haft nästan alla viktiga inlämningar och presentationer som alla spelar roll i vårt slutgiltiga IB-betyg. Ända in i det sista sister vi och skriver på Extended Essay och Theory of Knowledge-uppsatsen. Utöver långsiktiga uppgifter ligger de vanliga läxorna kvar och spökar. Mina föräldrar har lagt märke till att jag alltid säger att jag pluggar – men att jag samtidigt inte pluggar tillräckligt mycket. Det finns alltid mer att göra. Samtidigt har vi universitetsansökningar att tänka på. (Ack, att ansöka till universitet utomlands är inte lika enkelt som att söka till universitet i Sverige…) Det är en utmaning att balansera alla aspekter av livet här. Både det akademiska och sociala får lida ibland. Mina andraåringar varnade mig för hur tuff den här terminen skulle vara. De hade rätt. Jag skulle kunna klaga över hur tung bördan är, men att göra det är inte särskilt produktivt. Nej, trots den pressen vi är under måste jag erkänna att jag känner mig väldigt lycklig. Jag har lärt mig att släppa taget om perfektionism. Jag är inte lika hård mot mig själv när allting inte går så bra – allt kommer att ordna sig i slutändan. Förhoppningsvis är det lugnet jag känner ett tecken på att jag har utvecklats som person snarare än att jag lever i förnekelse över IB-slutproven som närmar sig och hur mycket jag faktiskt har att göra.

Jaja, nog om det akademiska. Jag tänkte dela med mig av lite bilder, men jag inser nu att jag knappt tagit några bilder under det här året. De flesta är från början av terminen, men ni får hålla till godo med dem!

De första bilderna är från Bergen day. När vi (andraåringarna) återvände till Norge stannade vi kvar en natt i Bergen. Vi fick en liten rundtur i staden av  UWC alumni och sedan fick vi strosa runt själva. Framförallt fick vi en liten tid tillsammans med bara vår årsgrupp innan de nya eleverna intog campus.

dsc_0226

Alessandro (min mattelärare och advisor)

dsc_0254

Marta och Marit – hur söta?

dsc_0232

Bulgarien, Norge och Brasilien – f.d. rumskamrater

dsc_0239

Återförenande  – jag, Marta (Italien), Cristina (Spanien), Marit (Danmark) och Sara-Estelle (Tyskland)

 

dsc_0257

Man MÅSTE ta en bild med trollet

 

Vi hade ett Theme Party – vilket betyder att varje rum klädde ut sig efter ett visst tema. Vi valde goth/svartklätt.

img_7334

Mitt stenhårda rum (+ annat folk) Sara-Estelle, jag, Cristina, Nour, Embla, Precious och Marta

Fotbollsturnering:

dsc_0269dsc_0279dsc_0275dsc_0312dsc_0293dsc_0302

Här kommer ett axplock av andra bilder från den gångna terminen:

img_7391

Hike under en av de sista varma dagarna

img_7540

Tacos med svenskarna 

IMG_7342.jpg

Inbland är det ganska fint här

Det var allt. Nu får jag gå tillbaka till mina ogjorda läxor…

Ha det!

Snö, tö och PBL

När jag lämnade Sverige efter jullovet hade ett tunt täcke av snö lagt sig på västkusten. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om snö – jag menar, om det ändå ska vara kallt kan det ju lika gärna snöa! Jag måste erkänna att jag var ganska nervös över att snön skulle orsaka problem under min resa tillbaka till Flekke, men som tur var gjorde den bara den långa tågresan till Bergen magisk. Därför kändes det lite vemodigt att nå Flekke och inse att det där knappt fallit en enda snöflinga. Det mildare klimatet på Norges västkust gjorde sig tydligt. Men bara efter några dagar senare knäppte det till och blev kallt. Minst -10°C, 40 cm snö och snöflingor större än i en Disney-film. Självklart var det kul att se alla de elever som aldrig någonsin har sett snö förut, men det var inte bara de som var exalterade. Alla på campus blev som femåringar på nytt. Det var nästan omöjligt att gå från cantina till skolbyggnaderna utan att hamna i ett snöbollskrig. Jag spenderade en nästan pinsamt lång tid på att bygga en snögubbe och tumla runt i snön. På vägen mellan student village och skolbyggnaderna byggdes ett hopp för de som ville hoppa och göra volter med skidor och snowboard. Det kändes lite som att vi med snön gick in i ett alternativt universum.

Vi passade också på att utnyttja vår vackra miljö för att ta lite bilder:

ICELAND HOUSE!!!

Whiskey, brandy, lollipop – Iceland House on the top! Jag, längst fram i båten, styr Iceland House mot nya framgångar. (Foto: Klara Eriksson)

2 Fighting

Ibland blir livet på RCN lite jobbigt… (Foto: Balder Bryn Morsund)

6 minding my own business

Vår vänskap (typ) (Foto: Balder)

7 aaaaargh snow

Cheesy – absolut! (Foto: Balder)

5 safety first

Marit (Danmark), Marta (Italien), jag, Cristina (Spanien) och Sara-Estelle (Tyskland) (Foto: Balder)

Tyvärr har den vackra snön nu töat bort. Campus har återfått sin normala, ganska gråa färg precis i tid för First Aid och MUN-PBL. Vänta lite nu! Vad betyder det? Jo, då och då tar vi ett avbrott från det normala skolarbetet för PBL (project based learning). Då fokuserar vi under ungefär en vecka på samma aktivitet. I höstas vandrade jag och några andra iväg till Heggnes (en stuga 1,5 timmes vandring bort från skolan) för att skriva och leva ”back to basics”. Mobiler, klockor och annat digitalt gömdes undan. Vi levde utan direkt schema och hjälptes åt med att laga mat, diska och göra upp eld. Varje dag fick vi olika uppgifter om saker vi skulle skriva och på kvällen läste vi upp det vi skrivit. Vi gick på hike, plockade blåbär och prövade på att vara helt knäpptysta en hel förmiddag. Veckan i Heggnes är nog något av mina finaste minnen från min första termin på skolan.

I höstas fick vi välja vilken PBL vi ville ha, men nu gör vi något som är obligatoriskt för alla förstaåringar. Först har vi en förstahjälpen-kurs i tre dagar, sedan ska vi ha FN-rollspel lika länge. Idag hade vi den första dagen med förstahjälpen och jag uppskattar verkligen att det är något de lär oss. Dessutom är det kul att se andraåringarna använda sina skådespelartalanger för att spela upp olika skador och scenarier.

FN-rollspelet är något jag trodde att jag skulle se fram emot, men just nu känns det mest jobbigt. Jag har fått äran att representera Storbritannien i en kommitté som kallas ECOSOC där ekonomiska och sociala frågor diskuteras (no shit). Närmare bestämt ska vi diskutera flyktingkrisen och de sjunkande oljepriserna de två första dagarna. Sedan har vi en dag då vi ska diskutera IS i generalförsamlingen. Visst låter det ganska intressant? Tyvärr känns det mer som ett tvång (skolarbete) än något som faktiskt är kul. Jaja, förhoppningsvis är det riktiga FN-rollspelet roligare än de övningssessioner vi hittills haft.

img_5861

Jag vet inte om jag någonsin har sett ett så kraftigt snöfall innan

Terror och förkylingar

(Jag lyckades hitta ett gammalt inlägg som jag aldrig publicerade… Jaja, ni får det nu istället!)

18 november 2015

Jag ska bespara er alla ursäkter jag har för att jag inte skrivit något på den här bloggen sedan min första vecka här. Låt oss bara säga att jag inte prioriterat den här bloggen särskilt högt.

Hursomhelst, är det nu november vilket enligt vad jag har hört ska vara den jobbigaste månaden på RCN. Det börjar bli mörkt och kallt, andraåringarna är upptagna med skolarbete, alla är lite lätt nedstämda och väldigt många är sjuka. Jag är en av de sistnämnda. Det kalla, gråa och blöta vädret bekommer mig inte särskilt mycket, men jag har dragit på mig en helvetesförskylning. (Antagligen var det något jag drog med mig från Sverige under höstlovet) Så, vad gör man då när man går in på den tredje dagen då man inte lämnat huset för att göra annat än att gå till skolsystern? Ja, då hittar man tillbaka till sin något bortglömda och dammiga blogg.

I fredags kväll möttes vi, liksom resten av världen, av nyheten om vad som skett i Paris. Det hade varit en ganska händelselös fredagskväll. Nästan alla mina vänner hade gått och lagt sig tidigt då vi skulle ha fullt up hela nästa dagen under European day. Under någon timme hade jag fått ett flertal notiser på mobilen som alla nämnde Paris. Trots det hade jag inte reflekterat över att det skulle kunna vara en såpass storskalig attack. Det var först när någon från skolan lade upp nyheten på vår Facebook-grupp som jag började ta det på allvar. Vi letade desperat efter en livesändning som kunde ge oss lite information om vad som hade skett. Tillslut lyckades jag hitta en stabil sändning och vi samlades alla runt min dator. Först då förstod vi hur stort och tragiskt det faktiskt var. Vi såg hur dödssiffran steg från 35, till 45, till 130. Vi satt där, ungdomar från Norge, Sverige, Schweiz, Färöarna, Maldiverna, Costa Rica, Indien och Tyskland – alla lika lamslagna över vilken makt en sådan ondska kan ha över liv och död. När något såpass stort och tragiskt händer vill man gärna distansera sig från det. I slutändan blir det svårt att känna någonting alls. När jag väl gick och la mig var jag rädd för hur hög dödssiffran skulle vara nästa morgon. Det tragiska numret var det sista jag såg den dagen och det första jag såg morgonen därpå.

Det var svårt att återhämta sig till nästa dag, vilket också var en av de mest intensiva dagarna jag har haft under min tid på skolan. De nordiska nationalkommittéerna på besök på skolan för att ha ett möte. Därför fick vi svenskar gå och träffa Per, Linnéa och Paul från den svenska nationalkommittén. Det mötet bestod mest av att andraåringarna fick klaga på det som inte fungerar bra och att vi förstaåringar fick försäkra dem om att vi hade det bra. Som forna UWC-elever visste det vad vi nu är i desperat behov av – svensk godis!

Efter det gick vi till en minnesceremoni i Silent House dit ganska många elever hade dykt upp. Vi satt mest i tysthet, men då och då öppnade någon munnen för att säga något. Tre killar från Tibet och Nepal höll i någon form av bön, något som jag skulle beskriva som en melodisk ramsa. Det var tydligt att många i rummet var väldigt berörda av vad som hade skett – kanske särskilt de med starka kopplingar till Frankrike, men också många andra. Jag hade själv svårt att hålla tårarna tillbaka.

Ändå lyckades vi gå vidare och göra detta till en väldigt rolig dag. Jag hjälpte till att laga spansk mat med Cristina, sen gick jag bort för att hjälpa till vid den europeiska bazaaren. Skandinaverna fick sitt eget klassrum och svenskarna var först på plats för att pynta vårt lilla hörn. När vi satte upp den tredje (extremt stora) svenska flaggan började vi känna oss något generade – nationalism och patriotism ligger inte för någon av oss. Men när danskarna väl började pynta låg vi rejält i lä. Med otaliga flaggor, vikingahattar och en dansk photoshoot överglänste danskarna oss andra. Svenskarna gjorde några motattacker i form av högljudd svensk popmusik, men slutligen var det ändå danskarna som tydligast fick skina. (Jag ger dem detta erkännandet då vi senare under kvällen slog dem i EM-kvalet i fotboll)

Svenne pride

Vårt lilla nationalistnäste (fotocred till Ket)

IMG_5628

Danmark – det är bara att bocka och buga

IMG_5622

IMG_5623

Östeuropa

IMG_5632

Vitryssland

IMG_5626

IMG_5631

Island

Senare under kvällen hade vi en europeisk show. De olika europeiska länderna fick genom sketcher, dans och musik visa upp sina traditioner och kulturer. Den nordiska kulturen blev vackert framställd med en nordisk dans. Det är svårt att tänka sig att jag någonsin kommer att se ett lika vackert fistpumpande och passionerat hus-dansande. Jag var själv inte involverad i det hela, men det var väldigt kul att se en del av sin egen kultur spelas upp på det sättet. 

Showen började med att de två elever som starkast är kopplade till Frankrike läste upp en dikt om Paris och höll en tyst minut för attackens offer. Jag måste erkänna att det hela var väldigt vackert, men det var några saker som var lite konstiga. För det första kändes det väldigt märkligt att att gå från en tyst minut till att bara ett ögonblick senare tralla med i ”Always look at the bright side of life”. För det andra är det lite underligt att vi inte uppmärksammade attackerna i Beirut på samma sätt som de i Paris. Självklart var det många fler som dog i Paris, men faktum kvarstår att vi har elever från Libanon, men inte från Frankrike. (Såvida en inte räknar med en norsk andraåring som är född och uppvuxen i Paris) Ibland tror jag att vi försöker låtsas som om eurocentrism inte är någonting som existerar på vår skola. Vi skämtar om hur fånig idéen om att Europa är den enda intressanta kontinenten i den europeiska showen. Tyvärr känns det lite som om vi kastar sten i glashus då just europacentreringen blir väldigt tydlig vid just detta tillfället. Ungefär hälften av elverna på skolan är från Europa, så det är ju i och för sig inte särskilt underligt. Trots det måste jag säga att den känslomässiga responsen från både eleverna och lärarna var väldigt genuin. Vi är inte perfekta språkrör för en perfekt värld. Trots att vi känner människor från hela världen berör saker som sker i närheten en mer än det som ännu är abstrakt. Visst, jag känner en flykting från Syrien och personer som blivit skadade på minfält, men det är på något sätt fortfarande lättare att relatera till de döda i Paris. Dock är det här en enorm möjlighet för en att inse sina egna begränsningar – både i sin kapacitet och sin möjlighet att sympatisera. Vår direkta känslomässiga respons är genuin, javisst, men man måste inse att den inte alltid är logisk. 

Trots sina brister måste jag erkänna att jag älskar den här platsen. Här finns mer mångfald än på någon annan plats jag någonsin varit. Någonting jag är fascinerad över är hur vi både lyckas sörja och uppmärksamma det hemska som skett, samtidigt som vi kan se bortom den ondskan och glädjas. Vi är ungdomar med många olika idéer och tankar. Vi är ateister, judar, kristna, muslimer, hinduer, buddhister och jag vet inte vad. Vi har har över 90 olika nationaliteter samlade på en plats. Världsnyheter påverkar inte våra åsikter om varandra – vi är väl medvetna om att en person inte är sin nationalitet, etnicitet eller religion. Det är någonting väldigt vackert i hur vi till dålig musik lyckas dansa tillsammans och glömma omvärldens hemskheter.  Är det vi ska bringa världsfred? Om UWC har rätt så är det vi som ska det. Jag är tveksam, men man kan omöjligt förneka det genialt vackra elementen som finns i en UWC-skola. Jag skulle inte kunna föreställa mig någon annan plats där en dag som denna är möjlig och ni anar inte hur glad jag är över att få ha upplevt det.

Bal

Det här har nog varit en av de mest händelserika dagarna under min tid här. Upp och ner, fram och tillbaka. Jag vet inte ens om det här var en bra eller dålig dag. På ett sätt hände en väldig massa skit (ett dåligt filosofiprov, en medioker historieuppsats, att jag inte får skriva min Extended Essay i historia, en mobil jag trodde var trasig, att skriva position papers för FN-rollspelet halva eftermiddagen, otrevliga människor, att jag missade bussen till Dale, dåligt internet… Och så mensvärk på det!), men samtidigt var jag med om otroligt mycket bra (min förlorade rumskompis kom tillbaka efter två och en halv månad, jag slapp göra en presentation jag inte var helt förbered för, att jag lyckades fixa min mobil, mitt sjukt goda kaffe, jag hade en otroligt rolig bal tillsammans med mina underbara vänner och lyckades fixa skjuts tillbaka med en lärare så vi slapp stå och vänta i kylan!). Jag får helt enkelt konstatera att det här var en händelserik och intensiv dag och inte lägga särskilt mycket vikt i om den rent faktiskt var bra, eller dålig. Hursomhelst vet jag med säkerhet att det kommer bli underbart skönt att sluta ögonen och sova. Hur intressant den här dagen än har varit måste jag erkänna att det är skönt att den nu är över.

Som jag nämnde kom en av mina rumskompisar tillbaka. Haja från Västsahara kom tillbaka efter att ha åkt hem till hennes flyktingläger i Algeriet för att förnya sitt pass. I normala lägen brukar de norska myndigheterna se emellan fingrarna vid sådana här lägen, men under rådande flyktingsituation sköts allt enligt regelboken. Jag måste erkänna att jag är enormt besviken över regeringens beslut att inte erkänna Västsahara som nu i 40 år varit ockuperade av Marocko. Nästan alla västsharier lever som flyktingar i Algeriet. Detta är en situation och konflikt som omvärlden tycks ha glömt bort och ignorerar. Ingen tycks bry sig om att människor just nu lever hela sina liv i flyktingläger. Västsahara och dess folk har fallit i glömska och de får ständigt leva i konsekvenserna av den glömskan.  De är ett folk som fortsätter att kämpa – trots att omvärlden har förträngt dem.

Okej, hursomhelst! Jag ber om ursäkt för den politiska utläggningen. Mitt rum vad ockuperar av en otrolig mängd människor – många just för att Haja var tillbaka. På något sätt lyckades jag duscha, sminka mig och samtidigt lärde jag min roomie hur man sätter in linser. Efter många om och men lyckades vi lämna huset och med stapplande steg (det är en utmaning att gå på blankis med högklackat, ska jag säga!) gick vi till bussen.

Så, hur var då balen? Nyårsbalen! Jo, även den var ganska speciell. Ganska ofta anordnar skolan danspartyn på själva skolan i en byggnad som kallas ”Høegh”, men nu var det här inget vanligt dansparty! Nej, nej! Vi åkte in till Dale för att ha en gemensam bal med Dale Vidaregående. Så, nästan alla elever från RCN blev inlastade på bussar och ivägskickade till Dale. Väl där möttes vi av en hop av både RCN- och Dale-elever. I början såg de från Dale försynt på medan vi från UWC dansade loss. Efter ett tag kom även många av dem med och dansade. På något sätt är det otroligt befriande att dansa till dålig musik och glömma sina bekymmer. Ingen bryr sig om hur de andra ser ut. Man får bara släppa loss totalt. Jag hade ingen aning om att just dansen skulle vara såpass rolig. RCN – platsen där man finner sig själv!

IMG_7277

Jag, Cristina (Spanien), Marta (roomie från Italien) och Sara-Estelle (Tyskland) – Utan dem skulle livet här vara betydligt tråkigare

IMG_7218

Alberte (Danmark) som ständigt försöker få över mig till den danska sidan (och misslyckas)

IMG_7367

Jag och nästan-svensken Amanda (Åland)

IMG_7371

Innan balen var det väldigt många som gjorde episka promposals – jag valde att gå med min vän Cristina

IMG_7365

Nordics! – Johanne (Norge), jag, Amanda (Åland) och Emma (Danmark)