(Jag lyckades hitta ett gammalt inlägg som jag aldrig publicerade… Jaja, ni får det nu istället!)
18 november 2015
Jag ska bespara er alla ursäkter jag har för att jag inte skrivit något på den här bloggen sedan min första vecka här. Låt oss bara säga att jag inte prioriterat den här bloggen särskilt högt.
Hursomhelst, är det nu november vilket enligt vad jag har hört ska vara den jobbigaste månaden på RCN. Det börjar bli mörkt och kallt, andraåringarna är upptagna med skolarbete, alla är lite lätt nedstämda och väldigt många är sjuka. Jag är en av de sistnämnda. Det kalla, gråa och blöta vädret bekommer mig inte särskilt mycket, men jag har dragit på mig en helvetesförskylning. (Antagligen var det något jag drog med mig från Sverige under höstlovet) Så, vad gör man då när man går in på den tredje dagen då man inte lämnat huset för att göra annat än att gå till skolsystern? Ja, då hittar man tillbaka till sin något bortglömda och dammiga blogg.
I fredags kväll möttes vi, liksom resten av världen, av nyheten om vad som skett i Paris. Det hade varit en ganska händelselös fredagskväll. Nästan alla mina vänner hade gått och lagt sig tidigt då vi skulle ha fullt up hela nästa dagen under European day. Under någon timme hade jag fått ett flertal notiser på mobilen som alla nämnde Paris. Trots det hade jag inte reflekterat över att det skulle kunna vara en såpass storskalig attack. Det var först när någon från skolan lade upp nyheten på vår Facebook-grupp som jag började ta det på allvar. Vi letade desperat efter en livesändning som kunde ge oss lite information om vad som hade skett. Tillslut lyckades jag hitta en stabil sändning och vi samlades alla runt min dator. Först då förstod vi hur stort och tragiskt det faktiskt var. Vi såg hur dödssiffran steg från 35, till 45, till 130. Vi satt där, ungdomar från Norge, Sverige, Schweiz, Färöarna, Maldiverna, Costa Rica, Indien och Tyskland – alla lika lamslagna över vilken makt en sådan ondska kan ha över liv och död. När något såpass stort och tragiskt händer vill man gärna distansera sig från det. I slutändan blir det svårt att känna någonting alls. När jag väl gick och la mig var jag rädd för hur hög dödssiffran skulle vara nästa morgon. Det tragiska numret var det sista jag såg den dagen och det första jag såg morgonen därpå.
Det var svårt att återhämta sig till nästa dag, vilket också var en av de mest intensiva dagarna jag har haft under min tid på skolan. De nordiska nationalkommittéerna på besök på skolan för att ha ett möte. Därför fick vi svenskar gå och träffa Per, Linnéa och Paul från den svenska nationalkommittén. Det mötet bestod mest av att andraåringarna fick klaga på det som inte fungerar bra och att vi förstaåringar fick försäkra dem om att vi hade det bra. Som forna UWC-elever visste det vad vi nu är i desperat behov av – svensk godis!
Efter det gick vi till en minnesceremoni i Silent House dit ganska många elever hade dykt upp. Vi satt mest i tysthet, men då och då öppnade någon munnen för att säga något. Tre killar från Tibet och Nepal höll i någon form av bön, något som jag skulle beskriva som en melodisk ramsa. Det var tydligt att många i rummet var väldigt berörda av vad som hade skett – kanske särskilt de med starka kopplingar till Frankrike, men också många andra. Jag hade själv svårt att hålla tårarna tillbaka.
Ändå lyckades vi gå vidare och göra detta till en väldigt rolig dag. Jag hjälpte till att laga spansk mat med Cristina, sen gick jag bort för att hjälpa till vid den europeiska bazaaren. Skandinaverna fick sitt eget klassrum och svenskarna var först på plats för att pynta vårt lilla hörn. När vi satte upp den tredje (extremt stora) svenska flaggan började vi känna oss något generade – nationalism och patriotism ligger inte för någon av oss. Men när danskarna väl började pynta låg vi rejält i lä. Med otaliga flaggor, vikingahattar och en dansk photoshoot överglänste danskarna oss andra. Svenskarna gjorde några motattacker i form av högljudd svensk popmusik, men slutligen var det ändå danskarna som tydligast fick skina. (Jag ger dem detta erkännandet då vi senare under kvällen slog dem i EM-kvalet i fotboll)
Vårt lilla nationalistnäste (fotocred till Ket)
Danmark – det är bara att bocka och buga
Östeuropa
Vitryssland
Island
Senare under kvällen hade vi en europeisk show. De olika europeiska länderna fick genom sketcher, dans och musik visa upp sina traditioner och kulturer. Den nordiska kulturen blev vackert framställd med en nordisk dans. Det är svårt att tänka sig att jag någonsin kommer att se ett lika vackert fistpumpande och passionerat hus-dansande. Jag var själv inte involverad i det hela, men det var väldigt kul att se en del av sin egen kultur spelas upp på det sättet.
Showen började med att de två elever som starkast är kopplade till Frankrike läste upp en dikt om Paris och höll en tyst minut för attackens offer. Jag måste erkänna att det hela var väldigt vackert, men det var några saker som var lite konstiga. För det första kändes det väldigt märkligt att att gå från en tyst minut till att bara ett ögonblick senare tralla med i ”Always look at the bright side of life”. För det andra är det lite underligt att vi inte uppmärksammade attackerna i Beirut på samma sätt som de i Paris. Självklart var det många fler som dog i Paris, men faktum kvarstår att vi har elever från Libanon, men inte från Frankrike. (Såvida en inte räknar med en norsk andraåring som är född och uppvuxen i Paris) Ibland tror jag att vi försöker låtsas som om eurocentrism inte är någonting som existerar på vår skola. Vi skämtar om hur fånig idéen om att Europa är den enda intressanta kontinenten i den europeiska showen. Tyvärr känns det lite som om vi kastar sten i glashus då just europacentreringen blir väldigt tydlig vid just detta tillfället. Ungefär hälften av elverna på skolan är från Europa, så det är ju i och för sig inte särskilt underligt. Trots det måste jag säga att den känslomässiga responsen från både eleverna och lärarna var väldigt genuin. Vi är inte perfekta språkrör för en perfekt värld. Trots att vi känner människor från hela världen berör saker som sker i närheten en mer än det som ännu är abstrakt. Visst, jag känner en flykting från Syrien och personer som blivit skadade på minfält, men det är på något sätt fortfarande lättare att relatera till de döda i Paris. Dock är det här en enorm möjlighet för en att inse sina egna begränsningar – både i sin kapacitet och sin möjlighet att sympatisera. Vår direkta känslomässiga respons är genuin, javisst, men man måste inse att den inte alltid är logisk.
Trots sina brister måste jag erkänna att jag älskar den här platsen. Här finns mer mångfald än på någon annan plats jag någonsin varit. Någonting jag är fascinerad över är hur vi både lyckas sörja och uppmärksamma det hemska som skett, samtidigt som vi kan se bortom den ondskan och glädjas. Vi är ungdomar med många olika idéer och tankar. Vi är ateister, judar, kristna, muslimer, hinduer, buddhister och jag vet inte vad. Vi har har över 90 olika nationaliteter samlade på en plats. Världsnyheter påverkar inte våra åsikter om varandra – vi är väl medvetna om att en person inte är sin nationalitet, etnicitet eller religion. Det är någonting väldigt vackert i hur vi till dålig musik lyckas dansa tillsammans och glömma omvärldens hemskheter. Är det vi ska bringa världsfred? Om UWC har rätt så är det vi som ska det. Jag är tveksam, men man kan omöjligt förneka det genialt vackra elementen som finns i en UWC-skola. Jag skulle inte kunna föreställa mig någon annan plats där en dag som denna är möjlig och ni anar inte hur glad jag är över att få ha upplevt det.
